Ett minne.

I find the map and draw a straight line.
Over rivers. Farms. And state lines.
The distance from 'A'. To where you'd be.
It's only finger-lengths. That I see.

Jag sitter på en skumpande buss. I natten.
På väg hem från Tunisien. Mot en flygplats. Ett hem?

Musiken fyller mig. I tystnaden.

Tittar upp mot en kolsvart himel. Som vilar över mil efter mil.
Av öken.

Ett slut. Och en början . En en blandad. Förvirrad. Ångest.
Och samtidigt. En hoppfull varelse.

Jag minns så starkt känslan. Luften. Värmen.

Vart den där vägen leder mig. Vet jag ännu inget om.

Nån åker till Indien. Nån till Grekland. Någon till en stad nära.
Men ändå för långt bort.



Nu ligger jag här. På golvet. Ryggen vilar hårt mot underlaget.
Jag sluter ögonen. Och fyller lungorna. Med en doft av Afrika.

Hejdå. Är inte min grej.

Jag tar min jacka. Och smyger iväg.

Kanske märker du. Att jag är borta.

I'm miles from where you are.
I lay down. On the cold ground.
And I. I pray that something picks me up.
And sets me down.

In your warm arms.

(Men mest av allt. Hatar jag. Att bli lämnad.)