Ibland tror jag det sitter en liten regisör.
Som styr mitt liv. Som i en film.
Idag var filmmusiken slående. På vägen hem.
Först kom Better in time.
Sen Imitation of life.
Och sist Into the night.
Slående. Hur som.
Come on. Come on. No one can see you cry.
Jag vet! Jag satt på ett café i Umeå. Då spelas "Om du lämnade mig nu" som jag lyssnade på när E precis börjat prata om att göra slut. Sen kommer någon låt av Melissa Horn, som jag har sån himla hatkärlek till just för att hon påminner mig så starkt om E och sjunger så himla starka låtar. Så jag går ifrån caféet för att jag håller på att bli knäpp. Tror då inte affären jag går in i då spelar "Halo" som liksom är mitt och Es soundtrack. FY FAN. Någon däruppe måste verkligen gilla att spela på livets ironi ibland.
SvaraRaderaDina låtar var ju dock lite mer välvilliga. Skönt det!
Va sjukt det är. Man tror ju man har blivit galen. Minst. Ja. Mina var rätt snälla. Men ironin var en elaking. Så hatar jag när låtar blir "någons". Det finns så många man inte vill höra mer! Skittrist. för ofta är dom ju bra!
SvaraRadera