Från kylan. In i värmen.

Jag antar. Nej. Jag tar för givet.
Att jag inte är den enda som längtar till våren.

Jag sitter här och lyssnar på Lars. Igen.

Han sätter ord på mina känslor. Så det är ok.

Det behöver man ibland. När lilla huvudet är överarbetat.
Utan vettiga resultat.

När sommaren kommer. Sjunger han.
(Inte dystert. Mer hoppfullt. Längtande.)



Just nu är det bara:
En klump i magen. Och ett konstigt humör.