Blåser liv i bloggen. Kanske.

Snart så.

Mina planer för dagens ser ut som följande:

Tenta. Opponering. Jullov.

Det kunde ju vara värre.

Och det faktum som väger tyngst i detta fall är:
Jag har jullov i en f***ing månad.

Detta betyder att jag kan slappna av.
Och sluta tänka på teckensnitt. Kerning. Hierarkier.
Kontraster. Komplementfärger. Stringens. Ligaturer.
Fyrkantsindrag. Kontext. Satsyta och horungar.

Eller.

Är troligtvis skadad för livet.

Tystnaden som uppstår.

Ojoj. Dags för ett litet inlägg.
(Eftersom allt är roligare än tentaplugg och hemuppgifter.)

För närvarande är allt jag gör relaterat till skola.
Kul tjej.

Så varför inte skriva om nåt annat.





Lutar mig tillbaka. Och begrundar saken.

The little horrors.

Meredith Grey - These are the things we beg for.
When something really terrible happens.

The little horrors.

Coffe spilled on the table. A flood in the kitchen.

A fight that leaves you shaking with rage.


Ja. Nångång kanske man lär sig. Att leva i stunden.
Att inte bry sig om små saker.

Att leva lite mer som du gjorde.
Om ändå lite. lite. försiktigare.

En låt som är Rhodos. En dag som idag.



- The little horrors.

Would it have helped. If we would see what else was comeing.
Would we have known.

That those where the best moments of our lives.





Vila i frid.

Plåttermos.

I wish I was the evidence. I wish I was the grounds.

Min lilla hjärna får arbeta hårt dessa dagar.
Förhoppningsvis ger det nåt slags positivt resultat.

Men. Det är inget jag förutsätter.

Cogito. Ergo sum.


Eller.



I wish I was a neutron bomb. For once. I could go off.

Woop woop.

JA. Första riktiga tentan - check.

Kan inte beskriva lättnaden.
Efter denna verdervärdiga kurs.

Pusta ut. Två sekunder. Och fortsätta.
Vilken känsla ändå.







Me so happy.
Me so 1000 kilo lättare.

Wow.

Som pricken över i:et på denna fantastiska dag.
Gör jag ett litet inlägg här.

Jag vet. Helt galet.

Men jag har nu tillgång till internet.

Mitt liv blev så mycket lättare.




Tack Frank.

Kragtag.

Ja. Luften gick nog ur mig. Ville inte vara med.

Nu vet jag inte vart jag ska börja.
Eller hur jag ska sluta.

Och inget där i emellan.

Men det ordnar sig nog. Får ta mig i kragen.
Och borsta bort den här vidriga olusten.




Den här känslan som jag har är inte min.
Den blev kvar. Är den din.

Den smakar som du.

Steady as she goes.

Nu har jag talat med Frank.

Vi ändrade vår status till fast.
Och kommer ha kontakt genom telenätet.




Måste jag göra nån slags relationsstatus på facebook nu.
För att detta ska anses som officiellt.

Kära Frank.

Varför hör du inte av dig.

Jag saknar vår fina kontakt.

Jag behöver nog en mer fast relation med dig.
Den vi har är så sporadisk.

Ser fram emot ett brev på posten. Från dig.

Snart.

True colors.

Nu använder jag en metafor för att beskriva färg.
Undrar om jag får extra poäng då. (Läser tre kurser parallellt.)

Ungefär såhär färgglatt är det att läsa grafisk design.

Idag insåg jag dessutom att jag nog inte är helt dum i huvudet.

Då utgår jag givetvis bara efter egna preferenser.
Vilket inte säger mycket om det allmänna tillståndet.

Show me a smile then.
Don't be unhappy.
Can't remember when.
I last saw you laughing.
If this world makes you crazy.
And you've taken all you can bear.
You call me up.
Because you know I'll be there.




True colors. - Are beautiful.

Relationer.

Oj. Vad mitt lilla liv har kretsat mycket kring detta ämne.

Men kontentan är trots allt denna.

Dom relationer som är värda att ta upp tid.
Ger man tid. (Uppdatering: Så gott en virrpanna kan.)

Nya. Gamla. Nygamla. Och dom som är på nya sätt.

Inser återigen att man aldrig blir expert på ämnet.
Men gillar det ändå.

Ordbajsar lite här när ändå internet fungerar.
För min inspiration är lite trasig.

Men jag ska inte måla fan på väggen.

Jag är i behov av en tom duk. Och massa färg.





Jag ska måla hela världen. Lilla mamma.

Plugga dugga.

When I was young. It seemed that life was so wonderful.
A miracle. Oh it was beautiful. Magical.

Jaha. Här sitter man och läser. Och läser.

Hur allt detta ska få plats i mitt lilla huvud. Det undrar jag.
I vilken fil ska jag spara. Kan jag kanske komprimera.

Skicka som PDF.

Och titta på det en annan dag. När jag köpt större hårddisk.

Int' vet jag. Hitt' på nåt.

För snart är det dags.


But then they sent me away to teach me how to be sensible.
Logical. Oh responsible. Practical.

Att vakna.

I måndags vaknade jag på helt fel sida.
Humöret var inte av denna värld.

Men ett dåligt humör. Behöver bara fantastiska människor.
Och dom träffade jag.

Allt väl.

Nu har jag vaknat till Sweet Child O' mine.
Två dagar i streck.

Min granne har fått någon slags GunsN'Roses psykos.

Men det har slagit mig. Det här med upprepningar.
En gång är ingen gång.

Upprepade gånger är irriterande.

Om något pågår en längre tid. Blir jag faktiskt arg.

Därav mitt måndagshumör.




Nu är jag vaken.

Midnattsfilosofi.

Jag tycker inte om att bo själv.

Det ger mig ångest.

Ångest är äckligt.

Ändå bor jag själv.







Och allt sånt jag inte förstår.

The lighthouse.

There's a lighthouse by the pier.
Black clounds. And bright walls.
Have you been there.

I wasted all those years.
By a night light. A fals hope.
And curtains of fear.

And the road. Leads to despair.
I know. Cause I've been there.
Break my colors if you declair.
The war has been going on for years.

Distorded shadows that we share.
Black white and yellow.
Does anyone care.

Clothed me. But left me bare.
Drank my wine and water.
And cut of my hair.

(K)

Resten av ditt liv.

Det låter som strawberry swing.

Igår gick jag upp två gånger. För att vakna.
Det första gången blev fail och hjärnsläpp.

Så jag la mig igen för att komma till liv.

Jag blev "lite" piggare av en promenad till affärn.

Måde allmänt illa hela dagen.

Men myste med fina människor tills tåget.
Tog hem mig.





Strawberry swing. För resten av mitt liv.

The treehouse song.

För att jag hämtade inspiration till föregående inlägg.
Från denna låt.

Igår var jag och hälsade på min lilla fru.
På hennes nya skola.

Hon bor inte i en koja. Utan på ett internat.

Hon spelade gitarr och sjöng.
Jag drack lite rött. Och njöt.

Hej nya livet.



So many times we drank fine wine in one swallow.
And in those late nights we painted our walls bright yellow.

My treehouse.

Oj. Det är ju minst lika mycket jobb att packa upp.
Som att packa.

Men nu är jag klar.

Börjar känna mig lite hemma här.
I mitt hem. Med min koja.

Jag sover uppe i en byggställning.

Känns nästintill normalt.

Big girls don't cry.

Ja. Jag vet. Ypperligt dålig och tråkig uppdatering.

Det kanske blir ändring. När jag kommit in i min nya tillvaro.

Just nu känns allt så stort. Och jag så liten.
Nytt. Främmande. Och lite för tyst och tomt.

Ibland är man inte klok nog. Att ta en buss till en vän.

Har klämt ner mig bland alla grejer.
Och undrar lite förvirrat vad jag gör här.






Jag är inte så stor. Trots allt.