Hej och hå för kapten blå.

. . och blod och död åt kapten röd.

Jaha.

Vad är det för himla barnsång?

Sånt här går jag och tänker på. Eller rättare sagt. Min hjärna spinner iväg. Idag var det nån som helt enkelt sa hej och hå.
Och mer behövs ju inte.

Jag brukar ibland reflektera över detta. Att min fantasi skenar iväg utan att jag tänker på det. Det sker lite när som.

Det jobbiga är när det händer när man bör lyssna på nåt. T.ex. när man gick i skolan. Eller om någon berättar nåt. Det ser nog ut som jag lyssnar men jag är i min egna värld.

Jag borde nog försöka bli lite mer fokuserad.
Snart blir jag suddig i kanterna.